Review: Skid/Kites på GöteborgsOperan

SCENOGRAFIPATRULLEN. Vi besökte GöteborgsOperan och upplevde (med alla sinnen, inte bara synen) föreställningen Skid/Kites. 

I Skid rörde sig dansarna på ett brant sluttande plan, i form av en vit vägg. Dansarna gled, stannade, möttes, snurrade och försvann ned i avgrunden. Deras greppvänliga skor, ändamålsenliga dräkter och kroppar gnisslade mot underlaget och ljudet blandades med musiken. Dansarnas smidiga och muskulösa kostym-kroppar utförde virtuosa manövrar på den vita, branta ytan. Det var inledningsvis närmast meditativt, mycket suggestivt och njutbart att uppleva detta. Livet består av ett evigt fallande, några möts, älskar och dör, andra liksom bara faller igenom. En volt och sedan borta. Åter andra formar allianser och håller sig kvar på spelplatsen, en lien, liten stund. Sedan hårdnade tempot, män som kvinnor blev - i våra associationer - till atletiska klättare, krigare, specialstyrkor; Top Gun kan slänga sig i väggen. Det hela slutade med en födelseakt, där att en naken, befriad man, med bara fötter, klättrade till toppen. 

I Kite rörde sig dansarna på och runt ett objekt, som kanske var en del av en flygande drake, halvt begravda alv-vingar i gigantisk storlek, en störtad propeller, eller en ramp för att köra skateboard. I motsats till Skid handlade Kites om att flyga, sväva, drömma, bejaka livet, göra frihet genom rörelse. Vara sig själv i luften, virvla och färdas med vinden, med elementen. Berusa sig. Dansarna sprang, nästan ovanför marken, som om de var luftburna. De sprang så att de blev till svalor som lovsjunger farten och livet självt. Det blev glitter, fallande flingor och uppblåsbara festkostymer. Så skönt. Ingen plåga alls. 

För oss som arbetar vetenskapligt med scenografiska händelser blev våra upplevelser av föreställningen till en tändande gnista. I pausen bildade vi scenografipatrullen! Vår idé är enkel, men samtidigt unik. Vi ska hyfsat regelbundet uppsöka scenkonstens platser - inomhus, utomhus, och i gränslanden - för att rikta sökarljuset mot just scenografi som konstform. Det finns i nuläget, så vitt vi vet (rätta oss om vi har fel), ingen scenografiforskare som rör sig ute på fältet som vi gör. Varför är det så? Hur kan det komma sig att det enorma fält, som utgörs av holistiska scenografiska händelser inte undersöks på bejakande, granskande och hyfsat regelbundna sätt av dagens akademiker? Var finns scenografiforskarna (vill du vara med i patrullen, kontakta oss)? Hur kommer det sig att dagens tidningar inte ger spaltutrymme åt den mångsinnliga scenografikonsten? Annat var det på konstprofessorn Axel Romdahls tid. Mera om detta längre fram. Fortsättning följer...

Astrid von Rosen & Viveka Kjellmer, Göteborgs universitet

I bild: GöteborgsOperans danskompani. Foto Lennart Sjöberg.