#1 Essay: Remembering Vaults of Heaven 

Hur känns det efteråt? Så lyder min ständiga fråga när jag upplevt en konsthändelse. Stannar något kvar? Och innebär detta något att jag har lust, eller drivs av något slags begär att recensera sagda händelse? 

Jag och Scenografipatrullkollegan Viveka Kjellmer var och såg nya tvådelade dansaftonen Vaults of Heaven på GöteborgsOperan (12 april 2024). I pausen sa jag "åhhh så skönt att slippa recensera", i bemärkelsen komma upp med en text dagen efter premiären. Men efter att ha sovit på saken, så kände jag ändå att det finns skäl att skriva om Vaults of Heaven från ett scenografiperspektiv. 

Jag gillar att snacka med folk i pausen och efter föreställningen. Ur deras munnar kommer korta fraser, innan deras upplevelse hunnit landa. Det blir ett slags råhet i språket som jag registrerar. Om aftonens första verk, Emma Porters Forever, maybe, fångade jag ord som "outhärdlig ljudbild", "mycket showdans" och "väldigt rörigt". Själv förmådde jag först inte verbalisera det jag kunde förnimma och som min kropp kände. 

Men ändå. Mitt scenografifokus gjorde att soffor, mattor, klädställningar, ljuseffekter, raffinerat ljusproducerad dimmig atmosfär - a twilight zone - ljudrasp och läckra kroppar som bytte kläder och rörde sig sinnligt liksom fastnade. Jag tänkte "så här lever min konstnärsdotter sitt liv i Berlin". Som en drömsk dans- och konstfest. När taktila skillnader i möbeldesign och tyg, kläder och avklädningar, möter koreografiska lån från välta-soffa-dans (se denna underbara referens  https://www.youtube.com/watch?v=nCSUsF_YEe0 ) är det bara att gilla läget. Låta verket ha sin verkan, låta dimstämningen svepa in och göra sitt jobb. Långsamt, suddigt och samtidigt infamt kraftfullt. Dessutom producerade staden Göteborg en rejäl dimma ute på stan, som jag lät mig påverkas av när jag tog mig hem i natten. 

Aftonens andra verk, Yoann Bourgeois We loved each other so much, utspelas på en studsmatta, i en härlig ljusrymd. Dansarna springer med överjordisk hastighet, och så hoppar de, överjordiskt högt. Jag dras med, fastnar där uppe, mitt i "point de suspension", som Yoann själv beskriver det han är ute efter. En svävande brytpunkt, underbar och kanske omöjlig att hantera. Men när ögonblicket fastnar hos mig dras det ut, blir kvar, arkiveras i kroppen, som ett djup andetag, och som att tappa andan forever. 

Jag trodde det inte, men nu har jag lust att se om båda verken. På grund av deras substans och känslodrivet utdragna precision. Samtidigt är verken borta, och kommer inte att visas igen på samma sätt. Den scenografiska händelsen lever i minnet, i de spår som obönhörligt skapas och lagras i oss.

Astrid von Rosen, professor i konstvetenskap, med scenografi som forskningsfält