#1 Review: Reservatet av Jörgen Lind
En scenografisk läsning och bokrecension. När jag kommer hem från ett par dagars semesterliv i Skåne är mitt minimala postfack fyllt av böcker. Boken från en engelsk vän handlar om smaker: The Flavour Thesaurus som jag vet att jag kommer att älska och använda livet ut, och så en diktsamling, utsänd till mig från Bonniers Marknadsorganisation, utan annan kommentar än att kostnaden är "0.00 " kronor.
Jag gillar att jag fått den sistnämnda boken utan att veta varför. Överraskningar förlänger livet.
Diktsamlingens omslag fångar mig direkt. En liten friggebod (inte olik min egen skrivarstuga) brinner under titeln Reservatet. Boken är skriven av Jörgen Lind, som jag inte känner, men har samspråkat med på en vernissage (vi hade ett lyckat samtal om grekisk mat). Jag har semester från akademikerkneget och arbete är uttryckligen förbjudet, men att läsa dikter är nog tillåtet, och att skriva om dem är helt säkert att betrakta som nyttigt nöje.
Det är Karl Krok som gjort omslaget, och kanske har han också gjort formgivningen som jag verkligen gillar. Mörkblodröda försättsblad får det att vattnas i munnen. Boken vill bli läst av mig, och jag går den till mötes.
Nu är jag inte litteraturvetare och brukar inte recensera böcker. Men jag kan ju – troligen – ändå läsa böcker, och i mötet med Reservatet blir det tydligt att den kan recenseras ur ett scenografiperspektiv. Det vill säga diskuteras på ett rumsligt och mångsinnlig sätt, som fungerar utifrån min forskning.
Jag läser sida upp och sida ned med ord som nog skildrar fragment av förluster, eller om det är förlustelsen att sätta ord på dessa nästan ätbara tillstånd av djup och liv och närvaro i något väldigt precist. Multipla rum, bilder, stämningar, plötsliga vardagligheter. Ord, ord, ord, som vispar runt dessa rum, rör sig med mänskliga och ickemänskliga kroppar och deras aktioner, så att det känns i mig som läsare i mitt sinne, min kropp. Poesi behöver ju inte vara tråkigt. Jag läser vidare.
Nästa del. Ljuset, ljussättningen, känner jag igen, för "det kalla gula" har jag använt i en tavla, för länge sedan. För att fånga en bitterljuvt skvättande förlust. Den bittergula energin rör sig vidare i världen, för konsten kan inte utplånas. Bokens rader andas, jo, det är helt läsbar andning.
Snö. Löften som förvrids. "Händer som inte släpper förrän händerna inte orkar längre." Sommartider, hej.
Texten tar sig igenom begripligheter som "bortom all förödelse". Jomen, så känns det ju, när allt havererat, och något ändå är kvar. Liksom.
Natten. Jag läser fel, läser "murar" i stället för "munnar". Jag tror jag har rätt, för lite senare handlar det om "inskriftsytor", som ändå kan liknas vid murar av text på hårt underlag. Sedan ord om "den rena tillblivelsen". Sedan "ett dött löv". Öppet fönster mot det okända. Lampan släcks i texten. Jag läser vidare, men spänd förväntan.
Vitt och vind. Färg och natur, som en vilt piskande målning. Du, författaren, säger att du måste "slå sönder de här rummen innan det går röster i dem".
Snön faller. Fallandet pågår på ett rasande sätt rakt igenom något.
Regn. Snö. Glitter. "De sandfyllda kranierna. Vinden."
Boken är slut; jag läste den snabbt, av det enkla skälet att den skapade magiska rum av en smärta som inte är så enkel att symbolisera och språkliggöra. Ändå funkande det.
Är boken begriplig för de flesta? Javisst, för den rör sig i våra vardagliga rum, i de rum där förlust, tvivel och försök att nå den som är på väg bort förtvinar och tvingar fram ord som "blå turban".
Astrid von Rosen, professor i konst- och bildvetenskap, med scenografiinriktning