Review: Platée - barock i ny kostym
SCENOGRAFIPATRULLEN (von Rosen & Kjellmer var på plats på GöteborgsOperan för att uppleva barockoperan Platée. Premiär 16/3 2024). Som vanligt zoomar vi in på scenografi och kostym - utan att vilja glömma eller nedvärdera de övriga sceniska verkningsmedlen, aktörerna, kreativa teamet, teknikerna etc. Med flit hade vi inte förberett oss inför besöket. Vårt uppdrag fungerar nämligen bäst om vi är närvarande rakt upp och ned, tar in det som sker, ger av vår tid och mobiliserar vår fulla fysiska och intellektuella uppmärksamhet under föreställningens gång, och sedan låter det hela sjunka in och bli till tankar och text.
I GöteborgsOperans tappning handlar Platée om ålderism och framställningen är både hemsk och rolig. En äldre kvinna luras in i en kärleksrelation med en yngre övergud, läs riking med slott i Frankrike. Platée blir brutalt lurad och gjord till åtlöje under spelets gång, men samtidigt satiriseras samhällets ytliga skönhetsideal, mediaberoende och individfixering.
Platées värld består av ett förfallet växthus, där scenografin doftar av mylla, dy och varm växtlighet. Alltså: scenografi är aldrig bara det som syns. Scenografi upplevs med alla sinnen; sömlöst tar den sig in i våra kroppar och omfamnar oss med sin atmosfär. Det sceniska solljuset får förfallet i växthuset att skimra, men förstör inte det mjuka träskmörkret där mossan och det långsamma livet frodas och gestaltas av både äldre och yngre dansare. Deras olika kroppar och personligheter samspelar på ett underbart sätt med kostym i form av löst sittande mossbelupna särkar och frisyrer i form av grönt, slemmigt träskhår och knottriga knutar. Särskilt de äldre kropparna är kongeniala med handlingen och gör genom sin blotta närvaro och sin sceniska utstrålning uppror mot ålderismen.
Platée själv är lång och lite stel, som ett gammalt knotigt träd. Iklädd en lång skönt skimrande, växtdekorerad, men samtidigt sliten och smutsig klänning sveper hon sitt stripiga hår över axeln. Det är som om Vivienne Westwood spökar i den gestaltningen, i fin dialog med westwood-estetikens barocksiluetter, överdådiga tygveck, och uppkäftiga motstånd. För extern resonans, se exempelvis den magnifika gröna bröllopsklänningen från chaos-pointkollektionen (nu i Röhsska museets ägo) designad för en brud på styltor för att bära upp det långa släpet. Platée kläds till brud men utan styltor. Hennes förhoppningar om att lyftas till nya höjder av kärlekslycka slås brutalt till marken och hon lämnas barfota i underklänningen, avklädd såväl kroppsligen som själsligen.
Operan börjar i en mediafabrik, som för tankarna till tv-serien Mad Men, med undantaget att här är det männen som blir upptryckta mot väggen av maktfullkomliga kvinnor. Slipsen dinglar hjälplöst i händerna på en parant boss-kvinna. Mängder av fyndigt koreograferade detaljer roar oss och det vi kallar kostymhumor är ett genomgående drag i gestaltningen. Kärleken göre sig icke besvär. Scenografin arbetar skickligt med två nivåer där gudarna och deras följen klampar fram genom en korridor med plastväggar för att göra entré nedför en spiraltrappa. Modekläder och plastparaplyer framstår som sjukt roliga parafraser på filmer typ Djävulen bär Prada. Amour, som har ett hjärtformat hål i ryggen på sin röda klänning är sur, full och filmstjärneblond. Och alla andra dricker hela tiden för att försöka pumpa fram nya supersäljande idéer.
Sedan blir det fest på rika övergudens slott, och vilket party med brutalhångel och parningsdanser det blir. Körens kostym-koreografier är ren njutning. Kvinnors skönt varierade festklänningar har egen agens; ihop med sina bärares kroppar äger de scenen och dominerar sina kostymnissar hårt. Rika övergudens närvaro puffas hela tiden upp av rök, som frustar fram ur behändigt hand-hållna behållare. Dessa fejkmoln är scenografiskt geniala lösningar på barockens besatthet av molnburna gudar. Lika härligt är det när de portabla vindmaskinernas sisslande silvertrådar kittlar partykvinnornas silkesklädda rumpor.
Follia - vansinnet - säljer droger och sjunger koloratur i bästa punkprinsessastil. Vitt bh-band kontrasterar mot korsett-läderlook à la Cyndi Lauper 1983. Följet raglar in i Platées växthus och där blir det först krinolinkjol (av plastparaplyer) till den blivande bruden, sedan kändisfoto, och sist vindpinat svartsjukedrama, följt av power-parets (överguden och hans fru) smaskigt filmiska återförening. Scenografin skapar rum i rum när paret står på den höj- och sänkbara rampen och röker, som vore den drömmarnas bro.
Platée omfamnas av sina väsen. Slutet är milt. Det hela vara bara ett utsnitt ur ett mycket längre liv, ett liv bortom normalsamhällets multipla botoxinfarkter. Vad kan inre skönhet, eller medmänsklig och bortom-mänsklig mossmedveten skönhet vara idag i vår krisande värld?
För mera info, namn på medverkande, flera bilder etc: se
Scenografipatrullen består av Astrid von Rosen, professor i konstvetenskap som forskar om scenografi, och Viveka Kjellmer docent i konstvetenskap som forskar om doftkonst och kostym.