#3 Scenografianalys: Jean & Julie på Kulturhuset stadsteatern

Jean & Julie som spelades på Kulturhuset i Stockholm 4/10 2024 till 15/2 2025, är Fredrik Benke Rydmans koreografi- och scenografitolkning av Strindbergs Fröken Julie. I den här texten görs en scenografi- och kostymanalys av föreställningen (15/2 2025). Samspelet mellan rum, kroppar-kostym, ljus, video, ljud och publik är i fokus i analysen. För alla inblandande i detta komplexa verk, se här:

https://arkiv.kulturhusetstadsteatern.se/khst_produktion/11692 

Strindbergs naturalistiska sorgespel Fröken Julie från 1888 handlar om grevedottern Julie som förför och förförs av betjänten Jean, trots att han är tillsammans med kokerskan Kristin. Nu har dramat getts en samtida tolkning. I press- och kommunikationsmaterial visas fram en bild av att den klass- och könskamp som kännetecknande dramat på Strindbergs tid har förändrats. På Kulturhusets hemsida säger Benke Rydman att föreställningen utforskar vad som sker när samhälleliga regler befinner sig i upplösning. Flera recensenter ansåg att Benke Rydmans uppsättning saknade eller hade ett otydligt klassperspektiv. Stämmer detta ur ett scenografi- och kostymperspektiv?

Klasskillnaden fick 1950 denna utformning i dansversionen av Fröken Julie, som hade premiär den 1 mars i Västerås. I Birgit Cullbergs koreografi blev klasskampen närmast stereotypt inordnad och  Allan Fridericias scenografi och kostym accentuerade effektfullt detta. Dansen utspelades i herrgårdens salong, på logen, i köket, och i salongen igen. Klassisk balettkoreografi hörde till Julies värld, medan Jean och Kristins rörelser hade modernistiska grunder. (Se Erik Näslunds doktorsavhandling Birgit Cullbergs Fröken Julie, 1995). Nu åter till Jean & Julie i nuets Stockholm. 

75 år senare har scenografin fått en helt annan utformning, inte minst genom den scenografiska ljudmiljön. Redan när min följeslagare och jag går in i salongen hörs och känns en ihållande technopuls, som går rakt in i kroppen. Den signalerar party- och klubbliv. Ingen ansträngning krävs för att uthärda pulsen och den sätter den mångsinnliga händelsen i spel på ett sätt som är svårt att värja sig mot. Min tolkning av den atmosfärsskapande ljudmiljön är att redan här pumpar de tre huvudpersonernas begär fram. Frenetiskt, obönhörligt, mitt ibland oss. Sedan blir techno-klubb-ljudet en drogstinn parningssignatur för Jean (Daniel Koivunen) och Julie (Ellen Lindblad), med några avbrott för de franskt eleganta sånger som ackompanjerar Kristins (Sophie Augot) rollgestaltning.

Var utspelas då denna nytolkade version av Strindbergs klassiker? Jo: varde hypermodernt, asdyrt, professionellt utrustat skinande svartblankt kök, med avlånga rullbord. Som scenografiskt element är köket och dess utrustning en nyckel till gestaltningen. Det är inte vilket kök som helst vi möter, utan ett lyx-kök, från någon Danderyd-villa eller så. Ägaren har råd med personal, nämligen Jean och Kristin i oklanderligt vita servitörsjackor. Jean speglar sig, eller maxar sitt gigolo-flin, i en kamera som projicerar honom på storbild, så att vi i publiken blir delaktiga i hans fejk it till you make it performance för de rika.

Jean och Kristins arbete handlar om att spela sina roller inför lika svinrika som slampiga kunder. Så dunkar festen och därmed Julie in. Kameran visar allt. Ja, slicka gärna på den precis som i Anna Petterssons Julie-uppsättning på Göteborgs stadsteater 2012. Benke Rydmans Julie partar vilt och filmar med handkamera och slabbar med champagnen så att Kristin måste torka upp. Jean håller stilen inför Julie, eftersom hon är överklass – läs äckligt rik – och han en simpel servitör.

Samtidigt spelar Jean och Kristin upp sina framtidsdrömmar, som ser ut att handla om ett rikt och fint liv, vid dukade bord. De idkar vackert samtyckssex på ett av köksborden och sedan kommer Julie och försöker hångla upp först Kristin och sedan Jean. Det tar ett tag att få till det, men begäret tar över och riktigt drogdansigt heterosex drar över scenen. Köksbord, kamera, kostymer, hud, glitter och svett, ja allt detta fyller rummet i en eskalerade extas, som får Kristin att ta sina kockknivar (min metafor för hennes egen kunskapsposition) och dra vidare. Hon är för bra, för fransk, för fin för att orka med slampiga svenska rikemanspartyn.

Jean klarar sig nog, han är man och lite lagom jämställd, men ändå en kille som kan visa upp sin kropp i vitt linne och Riviera-byxor och knulla om det behövs. Julie minns väl inte så mycket när solen går upp, men kan säkert köpa nya partykläder om hon inte orkar leta reda på silverkjolen och volangblusen.

Julies kostym är en scenografisk fullträff: Den visar inga direkta referenser till någon specifik modeskapare utan bygger på generella drag. Silvrig slinkig kjol med hög slits signalarer sexighet på ett avslöjande och skamlöst sätt. Det hela accentueras av de matchande trosorna, som blir allt mera synliga under föreställningens gång. Gröna sockar i klackskor blir Balenciaga-kaxigt, kitchigt, lite camp. Volangblusen utgör självklart också blickfång för kameran genom att ingå i sexscenerna, slitas av och hamna på golvet, för att plockas upp när aktörerna nyktrat till en aning. Blusen ihop med bar mage är frivolt överdåd, med flamencoreferenser, tänk Carmen. Den är också ett exempel på iögonenfallande konsumtion, vilket ekonomen Thorstein Veblen teoretiserade redan 1924 i The Theory of the Leisure Class. Denna konsumtion handlar om att köpa något onödigt och opraktiskt bara för att jag kan.

Det som signaleras här är att överklassen – och den är på inget sätt försvunnen idag – kan kosta på sig att vara fulsnygg, inte klä sig ängsligt korrekt. Enligt den här analysen är klass i högsta grad närvarande i Jean & Julie på Kulturhuset.

Astrid von Rosen & Viveka Kjellmer, scenografi- och kostymforskare vid Göteborgs universitet