Reflection: Naken med mossa

En lördag i februari besök jag och kollegan Viveka Kjellmer Konsthallen i Göteborg för att ta del av den kinesiske konstnären Zheng Bos installation Märta mossa (utställningen innehåll flera andra verk, men jag avgränsar mig här) med det tillhörande dansverket The Gardener, som kräver en presentation tidigt i texten. Zheng Bo blir annars det enda namnet som får en tydlig plats. Så här presenterar Konsthallen dansen: "The Gardener har tagits fram av DACE, inbjudna dansare och Göteborgs Konsthall specifikt för utställningen Långsamhetens vällust. DACE – Dance Art Critical Ecology består av Rickard Borgström och Rebecca Chentinell." Dansare: Ina Dokmo och Ingeborg Zachariassen." När vi är på besök är det Ina Dokmo som dansar. 

Långsamhetens vällust

Utställningens namn, Långsamhetens vällust, träffar något viktigt i en tid kännetecknad av stress, utbrändhet, multipla fokusstörningar och sjukt många diagnoser som försöker fånga in psykiskt lidande. Den koreansk-tyska filosofen och författaren Byung Chul-Han tänker sig att vår tid präglas av neuralt våld, det vill säga ett slags infarkter, eller mentala haverier som orsakas av för mycket positivitet. I Trötthetssamhället (2009, på svenska 2013) visar Chul-Han hur det ständigt ökade kravet på prestation framkallar deprimerade och misslyckade människor.

Att jag vill skriva om min upplevelse av mossverket/dansen och analysera detta, beror på att något  dröjer sig kvar, även en vecka efter besöket. Detta något känns lustfyllt; jag vill skriva, och det får ta sin tid. Det här är alltså en långsam text, som fått växa till sig likt ett drakägg som så sakteliga kläcks i den värme som framkallas av engagemangets värme. Att engagera sig är att bry sig. Konsten, livet och kärleken behöver just detta: att det känns sant att bry sig. 

I skrivandet använder jag mitt kroppsliga arkiv, det vill säga min kropp inklusive dess intellektuella kapaciteter, som en ingång till att diskutera frågor om konst, nakenhet och ja - varför inte - vällust och långsamhet. 

Mossans agens

Kollegan och jag valde att komma i god tid till utställningen för att kunna ta del av den innan den guidade visningen började. Jag har lärt mig att det kan vara avslappnat och bekvämt att låta sig föras runt i en utställningen av en guide, som inte krånglar till saker, utan talar på öppnande och enkla vis. Det är skönt att vara lat och långsam. Och det ingen motsättningen mellan detta och att vara analytisk och engagerad. Var sak har sin tid. Jag var där och upplevde det hela på ett lugnt och närvarande vis. Inget antecknande, ingen hets, inga tolkningar. 

Genast fångades jag av den härliga mossmattan på golvet. Den doftade skog, den påminde mig om min uppväxt på landet och aktualiserade mina nya erövringar av svampskogar. Roliga mönster visade sig i mattan. Jag gladdes åt kopplingen mellan verket och svensk textilkonsthistoria. Verket är en nytolkning av Märta Måås-Fjetterström och hennes Hästhagen som skapades till jubileumsutställningen i Göteborg 1923. 

Efter den guidade turen, som följde ett tidsschema och inte fick vara för långsam, uppmanades besökarna att slå sig ned runt moss-mattan. Vi var många på plats, och guiden sa att hen inte var beredd på detta. Hen sa det fint, och orsakade ingen varaktig stress. Sedan var det dags för dansen.

Vi instruerades att sitta, det vill säga befinna oss på en låg nivå, för att inte hierarkiskt blicka ned på dansaren. Jag satte mig å golvet, mot väggen, en bit från mossan. Detta gjorde att jag kunde iaktta de andra besökarna, likaväl som själva spelplatsen. Golvet var kallt och hårt, men det var ändå skönt att sitta ned. Andra satt på stolar och små runda sitt dynor. Ljuset i lokalen var ganska kallt och hårt. Inte heller, trots att många människor var på plats, var det särskilt varmt. Några yngre barn och unga studenter fanns i publiken. Ett flertal av besökarna var, liksom jag och kollegan, medelålders/äldre kvinnor.

Mossan lockar och doftar, lyser med sina grön-bruna toner. Dansaren, en naken kvinna med långt brunt hår, kliver in och sätter sig på huk, invid moss-mattans ena kant. Hennes hår hänger som en skyddande gardin framför ansiktet. Vad är det jag observerar och upplever? 

Att dansa naken med mossa 

Kvinnans nakna hukande kropp utgör en distinkt form, där den kluvna stjärten, de bara fötternas möte med golvet, axlarnas välvning och hårgardinen ges tid att ta sig in i och samspela med åskådarnas många olika kroppar och medvetanden. Långsamheten regerar och jag observerar hur de flesta av oss tycks hålla andan en aning, för att - i min tolkning - liksom bära den nakna dansaren och händelsen i en uthärdlig riktning. 

Det är klart att det är drabbande att befinna sig helt nära en naken kvinna som sitter på huk. Även en rätt erfaren och o-pryd person som jag drabbas av skärpan i situationen. Jag känner hur min kropp är lite spänd. Tankar tar form: om du sitter helt bakom henne, kommer du då att behöva skåda rakt in i hennes intima delar? Om det händer, hur hanterar du det? Min kropp dras nära dansaren när hon lägger sig ned. Hur känns att vara naken tillsammans med mossan; är det kallt, vått, underligt?

Efter en stund visar det sig att dansarens rörelser är noga utformade för att inte bli obscena. Nakenheten och långsamheten gör att min uppmärksamhet skärps. Dansaren utför sina rörelser med professionell närvaro och detta skapar, som jag upplever det, en atmosfär som vibrerar av fokus och förtroende. Naken hud på en scen är också en kostym, har teatervetaren Aoife Monks sagt (The Actor in Costume 2010). Den nakna scenhuden skyddar på ett annat sätt än den privata huden gör. 

En liten pojke som sitter ganska nära mossan har en leksaksdinosaurie framför sig. Den tycks skydda honom - mot något - under hela föreställningen. En annan pojke lämnar scenen och hans mamma sitter ensam kvar. Dansaren har nu rest sig upp, och rör sig långsamt vidare över mattan. Hennes torso är vriden och lite framåtböjd. Håret hänger, brösten likaså. Jag upplever att hennes kropp har en fin tyngd och närvaro. Det är en kropp som tar sig tid att uppleva mossans värld. Kroppen gestaltar något helt annat än - för att nämna något - den Love Island-estetik som visar upp plutmunniga läppar, dallrande rumpor (om skinkorna inte blivit stiffa av hårdträning eller något annat) och bröst som visas upp så mycket det går i mis-fit-bikinis.  

Dansaren framträder som en gigant som övervakar sin jord. Det är som om mossan blivit till ett landskap sett från luften. Kvinnan framstår som en mytologisk urmoder, en Gaia, som är förenad med jord, mossa och himlavalv. Jag kan inte hjälpa att jag också tänker "Grottbjörnens folk" (romansvit av Jean M Auel 1980-2011). 

Danskvinnan tar in vatten i munnen, sprutar ljudligt ut det över mossan och varde liv. Det är som om publiken slappnar av lite. Ett är säkert: nakenheten har agens och är meningsskapande. 

Nakenhet som sinnlig dissonans

Konsthallen skriver: "Med inspiration från den österländska trädgården, dans och ekosensibel praktik fungerar The Gardener som en omhändertagande karaktär med omsorg om mossan och besökaren. Genom dansverket möjliggörs möten mellan människa och mossa där du som besökare kan möta mossan på oanade sätt eller låta mossan närma sig dig." Vidare definieras ekosensibilitet "som en kroppslig förmåga att med våra sinnen kommunicera och interagera med naturen i dess fulla komplexitet och genom detta engagera oss moraliskt".

Det är teoretiskt vackert, uppdaterat och inspirerande skrivet, men när jag jämför texten med min egen sinnliga upplevelse tänker jag: Det är omöjligt att omfatta och omfamna naturen i "dess fulla komplexitet", när mossa tagits från sin hemmaskog och satts in i en främmande och rätt så olämplig miljö. Samtidigt litar jag på att konsthallens personal sköter om mossan och återbördar den till naturen när utställningen är slut. 

Är det omsorg att lägga sin relativt varma nakna kropp på mossan? Är det omsorg när jag sitter på golvet om iakttar detta? Kommer jag att engagera mig "mera moraliskt" nu? Vem vet. Hur det nu är så skapar upplevelsen ett relativt bestående minnesspår som gör att jag skriver det här. Skavet, den sinnliga dissonansen mellan den mjuka omsorgsambitionen, dansens skärpa och den - som jag uppfattade det - lite spända närvaron hos publiken intresserar mig. Verket förför inte oss besökare, utan stör oss på ett distinkt vis. Något görs, sätts i rörelse, genom den märkliga lite obehagliga upplevelsen.  

Astrid von Rosen, professor i konst- och bildvetenskap, Göteborgs universitet

Utställningen på går 2023.12.09 – 2024.04.14. Vid vissa tillfällen framförs dansföreställningen, se Konsthallens hemsida

https://goteborgskonsthall.se/utstallning/langsamhetens-vallust/

Referenser: