#1 Research article: Den scenografiska kyssen

Den scenografiska kyssen

Scenografi är en konstform som skapar atmosfärer. Under en scenografisk händelse samspelar rum med mänskliga och ickemänskliga kroppar på sätt som känns innan de förstås på en språklig nivå. Ingen kommer undan scenografins atmosfärgenererande världsskapande. 

Samtidigt bevakas inte den scenografiska konsten på samma vis som film, musik, dans, teater, arkitektur och litteratur – men med Barbiefilmen sommaren 2023 hände något spännande. Plötsligt använde recensenterna scenografiordet för att försöka komma åt något helt centralt i bioupplevelsen, varpå det blev tydligt att det behövs språk och verktyg för att analysera vad scenografi gör och hur den fungerar.

Värdehierarkier

Aftonbladets Emma Gray Munthe skrev: "Mycket flyger över barnhuvuden, men både vuxna och barn kan lätt se den med behållning. Scenografin! Kostymerna! Fantasin! De fåniga dansnumren! Man blir glad." (19 juli). Med få ord förmedlar texten en härlig nöjeskänsla, som genast börjar skava när dansnumren omnämns med det lite nedsättande epitet "fåniga". Uttrycket öppnar inte bara dörren till dansens, och därmed den kroppsliga konstens, historiskt låga status i jämförelse med text och regi, utan drar med sig scenografi och kostym nedför genrehierarkiernas sluttande plan. Scenografi, förstådd som sinnlig och därmed kroppsberoende konst, blir värderad lägre än exempelvis litteratur eller bildkonst. Denna värdehierarki avspeglas både i avsaknaden av scenografirecensioner i dagspressen och i bristen scenografiforskning i Sverige.

Scenografi, oftast temporär och gjord av mindre beständiga material, har av forskare och recensenter associerats med något ytligt och lättfärdig jämfört med arkitektur, som uppfattats som solid, värdig och förnuftsstyrd, vilket höjt dess status på ibland orättfärdiga vis. När arkitektur ska skällas för att vara ytlig och därmed dålig, då kan recensenten ta till scenografiordet. Detta gjorde exempelvis Mark Isitt när han begick lustmord på Gert Wingårdhs utformning av Lisebergs nya hotell med orden "arkitektur som simpel scenografi" (GöteborgsPosten, 9 november 2023). Kanske kan detta med värdehierarkier förklara varför scenografins mångsinnliga, rytmiska samspel mellan rum, ljus, ljud, kostym, aktörers kroppar och publik inte har någon tydlig plats i tidningsspalterna. Den scenografiska sinnligheten både omsluter och penetrerar oss; den känns och är helt central – men blir inte till intellektuellt fördjupande text.

För att återvända till Barbie. I Dagens Nyheters text om filmen tyckte Kerstin Gezelius att "Greta Gerwigs 'Barbie' vill vara allt i ett: en feministisk historielektion, en scenografisk fest och en fartfylld komedi." (20 juli 2023) Det är lätt att instämma, men samtidigt låser "scenografisk fest" fast den mångsinnliga upplevelsen vid just något lättsamt och ytligt. Svenska Dagbladets Julia Finnsiö ansåg att filmen trots "roliga skämt och ambitiöst färgsprakande dekor" framstod som platt (20 juli 2023). Med det nedsättande ordet dekor flyttas vi ett halvsekel bakåt i tiden; ända sedan det sena 1960-talet har scenografi i allt högre grad kommit att ersätta dekor, vilket tydliggör en yrkesgrupps och en konstforms långa kamp för erkännande.

Ny scenografiforskning

Scenografiforskningen både i Sverige och internationellt analyserar just vad scenografi gör, snarare än vad den är. I standardverk som Scenography Expanded: an introduction to contemporary performance design (2017) och Scenography and Art History: Performance Design and Visual Culture (2021) avhandlas scenografins mångsinnliga sätt att samspela med publiken och skapa temporära världar. Forskningen vill komma åt den scenografiska händelsens sätt att inta och omsluta betraktarkroppen, något som kan ske på omärkliga och vardagliga sätt, som att scenen visar ett lagom prydligt kök. Eller på obehagliga och skrämmande vis, som ljudet av vattendroppar i en betongcell.

I Beyond Scenography (2019), ett banbrytande verk inom den nyare scenografiforskningen, använder Rachel Hann kyssen som ett sätt att förklara hur scenografiska händelser fungerar. Inspirationen kommer från arkitekturteorin och Sylvia Lavins Kissing Architecture (2011) där mötet mellan graffiti och väggar eller murar beskrivs som en kyss. Hann tar detta vidare och beskriver hur scenografiska atmosfärer "kysser" genom att lösa upp gränser mellan yttre och inre rum, mellan scen och salong, mellan mänskliga kroppar och icke-mänskliga aktörer som kostym, ljus, ljud eller doft. Detta innebär att en dualistisk världsbilds uppdelning mellan natur och kultur, kvinnligt och manligt eller känsla och förnuft, utmanas och ifrågasätts av det som jag kallar den scenografiska kyssen. Denna kyss består av den scenografiska atmosfärens månsinnliga samspel med människors kroppar och intellekt.

När den scenografiska atmosfärens utbyte med publiken liknas vid en kyss gäller det att stanna upp och reflektera över hur en riktig kyss kan kännas och fungera. Ett brett spektrum av erfarenheter och känslor visar sig. En kyss kan vara allt från fjäderlätt mot torra läppar, våldsamt slipprig och glupsk, eller ett lika precist som njutbart gastronomiskt äventyr. Konsten har kraft att problematisera kyssens märkligt upplösande och mångfacetterade kraft. Se exempelvis graffitikonsten på Berlinmuren eller Gustavs Klimts målning Kyssen (1908-1909). 

Det jag vill förmedla med mitt begrepp "den scenografiska kyssen" är att när något blir flytande och oklart ökar också graden av rörlighet mellan våra inre och yttre rum. När scenografins sinnligt förnimbara konst tar oss i besittning blir vi del i världar som kan förföra eller brutalt avslöja normer, privilegier och ideologier. Den scenografiska händelsen gör att samhället sätts i rörelse i vårt inre och att våra personliga erfarenheter möter den yttre världens fenomen och strukturer.

När Barbie, i sin rosa-plastiga och magiskt realistiska idealvärld, åker rutschkana, går på vatten i högklackade skor eller kör bil utan att hålla i ratten, då opererar scenografin med direkt kännbar verkningskraft. Storleksförskjutningarna i Barbievärlden påverkar betraktaren. Det skaver i kroppen när hon är lite för stor för stolen, duschen eller bilen. Skratten som genereras är inte bara flabb, utan bärare av scenografisk humor, som får oss att bli varse tillvarons konkreta och drömska skevheter. Scenografi både förför och främmandegör.

I Barbie blev scenografin, det vill säga designen av världar, i samspel med kostym, kroppar, ljud, musik och ljus en aktiv kraft i en mångsinnlig scenisk händelse, som gjorde ett starkt intryck på recensenterna. De scenografiska atmosfärernas kyssar förmedlade något om samhällsstrukturer och invanda föreställningar.

Ekoscenografi och ekosensibilitet

Runt om i världen framförs årligen ett oräkneligt antal sceniska arrangemang, på teatrar, biografer, museer och andra spelplatser. Alla dessa framföranden rymmer scenografiska händelser, mångsinnliga samspel mellan människa och miljö. Vi inte bara ser, utan det är också så att vi hör, luktar, smakar, känner och förnimmer det som utspelas i ett rum eller på en plats. Även luftens innehåll känns i munnen. Scenografikonsten använder sig av atmosfärernas grundläggande funktion i mänskligt liv.

Med tanke på den globala frekvensen av förekomster av sceniska händelser borde scenografin kunna ha en framträdande plats i såväl forskning som mediabevakning, och en rad nya böcker signalerar en senkommen men välkommen förändring. Inte minst inom det framväxande fältet eko-scenografi där klimatkrisen lyfts ända in i produktionsprocessen och sedan blir förnimbar i den scenografiska händelsen. Ekoscenografi gör upp med modernistiska idéer om det unika konstverket måste skapas från grunden utifrån nytt material. I stället lyfts återbruk och val av miljömässigt och etisk hållbara material och produktionsformer fram som viktiga vägval inom sceniskt skapande. På senare tid har begreppet ekosensibilitet dykt upp i konstvärlden. Ekosensibilitet står för en kroppslig förmåga att använda sinnena för att samspela med naturen i dess enorma komplexitet. Tanken är att vi genom ett ekosensibelt förhållningssätt ska kunna engagera oss moraliskt och agera ansvarsfullt i relation till naturen. Det här har starka beröringspunkter med scenografins förmåga att skapa berörande, mångsinnliga atmosfärer som deltagaren svårligen kan värja sig mot.

Behovet av kritisk granskning

Ett äldre sätt att benämna scenografi som en enbart visuell företeelse, i form av en bakgrund på teatern, håller på att ersättas av idén om den scenografi som ett kraftfullt flersinnligt upplevelseredskap. Professionen och konstformen tillmäts så en aktiv roll i ett komplext samspel mellan publik, sceniska verkningsmedel, plats och samhälle. Scenografins kapacitet att skapa atmosfärer och kännbara världar blir därmed också möjligt att undersöka och kritiskt granska. Känslor – affekter – och vad scenografin gör med och av dem och hur konstformen använder både personliga och strukturella plan kommer att tas på mycket större allvar i all form av kritik framöver.

Barbie börjar med en magnifik scen där små flickor, i en skickligt scenograferad sepiafärgad klippvärld med filmhistoriska referenser, leker med vanliga dockor. En gigantisk Barbie landar, och flickorna, som vore de gudar med makt att bestämma över leksakers ve och väl, börjar slå sönder sina gamla dockor. Scenen greppar tag i betraktaren med full kraft. Barbie skapades före Ken. Hon är den första och den största i sitt slag. I Bibelns skapelseberättelse är det tvärtom; där skapades mannen först.

Att kombinera flickors lek med dockor med ett klipplandskaps skapelseberättelsemiljö är ett sublimt grepp. Detta scenografiska giftermål mellan olikheter driver upp en friktion som går igen i hela filmen. Barbie blir en rafflande lek, där populärkulturreferenser varvas med feministiska oneliners.

Filmen har haft en gigantisk produktions- och marknadsföringsbudget, vilket gynnat scenografi- och kostymskapandet. Leksaksjätten Matell har råd att bli satiriserad och tjänar bra på det. Produktplacering i form av bekväma toffelsandalen Birkenstock sker skamlöst i hela filmen. När foten i sandalen möter filmvärldens golv agerar scenografi och kostym för fullt. Begäret efter produkten sprider sig likt en pandemi över jorden.

Scenografiska händelser är aldrig oskyldiga. De ingår i mångtrådiga lokala och globala relationer som både kan avslöja samhällets strukturer och ideologier, och löpa med dem, på mer eller mindre genomtänkta vis.

Mitt huvudsakliga exempel i den här texten, Barbie, är dels en kreativt smart film, där scenografi och kostym inklusive ljud och ljus är bärande, dels en film som behöver kritiskt fördjupande granskning. Material och atmosfär hör till det mest kommersiellt förföriska och som är svårast att värja sig mot, just för att fenomenen känns innan de blir medvetandegjorda. Det är så den scenografiska kyssen fungerar: betydelselager med olika djup rör sig med våra kroppar och tankar i sitt upplösande av gränsen mellan inre och yttre världar.

Astrid von Rosen, professor i konst- och bildvetenskap, Göteborgs universitet

Litteraturtips

Beer, Tanja, Ecoscenography: an introduction to ecological design for performance, Palgrave Macmillan, Singapore, 2021.

Hann, Rachel, Beyond scenography, Routledge, Abingdon, 2019. 

Lavin, Sylvia, Kissing architecture [Elektronisk resurs], 2011.

McKinney, Joslin & Palmer, Scott (red.), Scenography expanded: an introduction to contemporary performance design, Bloomsbury Methuen Drama, London, 2017.

von Rosen, Astrid & Kjellmer, Viveka, Scenography and Art History [Elektronisk resurs], Bloomsbury Visual Arts, 2021.

Sigurdson, Ola, Atmosfärer: en introduktion, Andersson Örn, Stockholm, 2023.