#3 Review: Scenografin i Bränder på Göteborgs stadsteater
Bränder, som spelas på Göteborgs stadsteater Studion (premiär 28/2 -25) berör teman som kärlek, våld och identitet. Dagen efter att ha sett föreställningen halvligger jag i soffan och funderar över vad jag minns av den och hur jag minns det.
Mitt fokus är den scenografiska händelsen – det vill säga det mångsinnliga mötet mellan rum och människor. Den teknik jag (efter många års praktisk utveckling) idag använder för att uppleva scenografiska händelser är att sitta lugnt på min plats i salongen och öppna mig för upplevelsen genom att liksom lyssna med kroppen. Andas atmosfärer, känna rum, lagra bilder.
Det finns rök i salongen; den både syns och luktar. Röklukten blir en scenografisk kyss som tar sig in i kroppen. Så blir det ljust på scenen. En man i alldaglig grå kostym befinner sig i ett rum som verkar vara ofärdigt, eller om det är flera rum på en gång. Något har hänt, en mamma har dött, hennes barn får i uppdrag att ta reda på saker om sitt ursprung.
Genomskinliga skärmar utgör vägg till en korridor, moduler i ljus metall för tankarna till avspärrningar eller kravallstaket. En barriär, av gipsplattor eller liknande byggnadsmaterial, ramar in spelplatsen. Dess till synes enkla arkitektoniska utformning med vertikala plattor och strålkastare är i själva verket ett scenografiskt element som mobiliserar vår kognitiva förmåga på kraftfulla sätt: Barriären frammanar bilder och rumsliga upplevelser vi bär med oss. Den har multifunktionell agens och kan föra tankarna till exempelvis murar som rests för att hindra människor att röra sig fritt, fång- eller flyktingläger, fängelsegårdar, men också till idrottsarenor och byggarbetsplatser.
Barriären och ljuskällorna avgränsar också rummet horisontalt, så att en mörk rymd framträder bortom den främre rumsligheten. En trasig sektion skapar rörelse och förbindelse mellan rumsligheterna; det går att riva muren. Känslan är att vi alla befinner oss under en bar natthimmel samtidigt som olika rum och allt hemskare situationer materialiseras på scenen.
Plötsligt förvandlas den genomskinliga platsskärmarna och metallobjekten till en buss. Vi ser passagerare, som är flyktingar, genom bussens fönster. Människorna dödas, bussen brinner. Blod på skärmarna. Ett svart pulver, aska, sot, blir kvar. Förtvivlan lever i de enkla scenografimaterialen.
Plastskärmarna fungerar också som yta för en lektion i matematiska formler, som underlag för skrivandets konst. Luften fylls då och då av hur alfabetet blir till sång, och sedan blir skärmarna en bur som bär spår av tortyr. En gipsskiva förvandlas till en gravsten när ett namn huggs in i den. Över namnet smetas svart pulver, aska, så att skriften framträder. Den ljusa barriären får en mörk fläck. Aska strös ut över liggande kroppar så att det blir döda kroppar. Runt en öppning, som uppstått i barriären syns ett svart raster.
De medverkandes kostymer andas inledningsvis vardaglighet, tänk enkel klänning, byxor och tröja, träningsjackor, kepsar, solglasögon. Färgvalen krokar i vardagligheten, men det visar sig så småningom att de röda tonerna är bärare både av den kärlek och det våld som berättelsen rymmer. Kläderna tillsammans med kroppsspråk och ord visar hur en maskulint kodad våldsvärld bryter ned en kvinnligt kodad sfär tills bara död återstår. På slutet löses brutaliteten upp, och ett mjukt förlåtande mörker omfamnar den eld som brinner i en tunna.
Vatten vandrar genom föreställningen som bärare av poetiska kraft. Livets viktigaste vätska möter döda kroppar eller svabbas runt i sjukhusrummet där mamman dött. När jag sitter i publiken är hällandet och svabbandet något som görs, och som registreras hos mig på ett självklart, okrångligt sätt. Dagen efter är vattnet och de andra intrycken kvar, och jag kan tänka i skrift kring vad scenografin bidrar med till helheten. Hur scenografen och kostymskaparen Anna Heymowska och andra i det konstnärliga teamet tänkt vet jag inte; de har egna röster att berätta om detta om de vill. Min uppgift här är att redogöra för, analysera och värdera scenografin som händelse, från publikplats.
Min följeslagare och jag blev mycket berörda av det obönhörliga drama som spelades fram på scenen. Scenografin och kostymerna, självfallet i samspel med ljus, ljud och så vidare, framstår som oerhört väl genomarbetade i relation till dramats innehåll och ärende: att skapa forum för att gestalta onämnbar smärta och finna vägar bortom världens våld. Scenografin och kostymerna till Bränder besitter en mångsinnlig omvandlingskraft som inte ska kallas för magi, utan för hög konstnärlig kvalitet.
Astrid von Rosen
Här finns mera information om Bränder: