# 3 Review: Någonting har hänt på Adas teater

På Adas lilla intima teater i Göteborg spelas föreställningen Någonting har hänt. Jag skriver som vanligt från ett scenografiperspektiv. Det vill säga: jag är särskilt intresserad av samspelet mellan rum-ljus-ljud-kroppar-kostym-publik, utan att vilja förminska några andra komponenter i gestaltningen.

Redan vid insläppet börjar det sjuk-roliga som ska komma att känneteckna hela upplevelsen. Vi i publiken blir av två insisterande artister, Fia Adler Sandblad och Annika B Lewis, ombedda att ta på oss blå tossor, dessa förnedrande skydd i ultratunn blå plast. Det här innebär att vi i publiken också bär kostym, och att vi på så vis medverkar i händelsen lite utöver det vanliga.

Artisterna står där i trängseln vid entrén, vänder och vrider på sina kroppar. De använder mimik och röst för att få oss att lyda. Deras sprayade hårvolymer, vitsminkade ansikten och så Nonno Nordqvists genialt tant-gubbiga kostymer får det att pirra i kroppen av något som känns sjuk-roligt. Den här början, inklusive skoskydden får oss (eller i alla fall mig) att bli medvetna om golvet i rummet på ett skärpt sätt. Kanske är det vått där, eller kletigt?

Det är nästan mörkt på scenen. Christofer W Fogelberg står för ljusdesignen, som genom fint integrerade ljuskällor skapar en komisk-kuslig miljö. Musik och ljud av Jonas Franke-Blom är på motsvarande vis sublimt välgjorda komponenter i föreställningen. Enkla medel, total tonträff.

Artisterna agerar fysiskt på sätt som omedelbart väcker en lust att skratta, men på ett varmt och inkännande sätt. De är både legendarer inom den fysiska teatern; de kan sin sak. Men det jag bevittnar denna kväll är det bästa jag sett de prestera någonsin. Adler Sandblad rör sig med ett slags hasande steg som gör att hennes tantskor och vader blir till djupt rörande utsnitt i scenbilden. Lewis hukar och stultar fram som en förvirrad slipsgubbe, med ändå lyser det om henne. Någonting har hänt. Oklart vad. Då och då dimper det ned föremål på golvet. Pappersbuntar, annat. Detta är ett starkt rumsskapande grepp. Kanske befinner vi oss i ett schakt eller i en övergiven anstalt. Artisterna börjar sortera papper, som vore de övergivna förlagsredaktörer. De stapplar, trippar, irrar omkring, mellan pölar av något som kan vara farligt. Förvirrade, rädda och rätt så gamla. Kaffekoppar sänks ned från taket. En showstopper handlar "bbbuuuuddggettt", och det bubblar i publikens kroppar; jag känner hur personerna bredvid mig myser och skrattar.

Sedan kommer orgasmerna, i flera omgångar. Adler Sandblad och Lewis står nära tillsammans och skakar och gör ljud – det är otroligt roligt och liksom sexigt. Det är också ett metaperspektiv på deras fysiska teaterpraktik, som vid en del tidigare tillfällen resulterat i demonstrationer av lustfyllda och roliga skakningar. Några klädesplagg åker av. Samtidigt har något, som sagt, hänt. Det är hela är absurt och samtidigt värmande. "Bättre än Beckett", tänker jag, utan att vilja förminska Beckett. Jag vill bara försöka sätta ord på en upplevelse som gick rakt in i kroppen och som stannat kvar där och som fortsätter att röra sig. Utan att skriva publiken på näsan så uppfattar jag att föreställningen klarar av att diskutera dagens hemska värld, inklusive kulturpolitiken, på ett sätt som fungerar genom att gestaltningen går in under huden på sätt som inte skrämmer, utan bejakar livet mitt i svärtan.

Astrid von Rosen, professor i konstvetenskap med inriktning scenografi