#3 Review: Apokalypsens sinnliga landskap

Hur doftar apokalypsen? Är det den stickande lukten av bränt trä och svavel, den kväljande sötman av förmultnad växtlighet, eller kanske en kemiskt stickande cocktail av miljögifter och avgas i den urbana människans spår? Hur smakar den? Sälta från tårar, den bittra smaken av förlorade drömmar, den skarpa hettan från ren desperation? Och hur låter den? Är det en kakofoni av skrik och muller från maskiner, eller den obevekliga, tryckande tystnaden efter katastrofen? Detta skall jag undersöka på Göteborgs konstmuseum.

En vardag i mars besöker jag alltså konstmuseet för att återse Apokalyps – från yttersta domen till klimathot, kurerad av Kristoffer Arvidsson och Eva Nygårds. Utställningsscenografin kombinerar svartmålade väggar i omväxlande blank och matt färg i kantiga former med lutande väggmoduler som skapar variation och flöde i rummet. Intensivt röda ljuspartier i samspel med ett dynamiskt växelspel av ljus och mörker binder samman utställningens tre plan.

Jag besökte vernissagen några veckor tidigare. Då var rummen fyllda av människor och mängden besökare gjorde det svårt att stanna upp och betrakta verken i eget tempo. Nu är jag tillbaka, ensam med konsten, och med ett annat fokus: att uppleva utställningen, inte bara med ögonen utan genom alla sinnen. Det vi betraktar är, som bekant, inte bara visuellt utan väcker också andra sinnesupplevelser genom minnen och erfarenheter. Konst kan vara en kroppslig historia – om vi vågar fånga upp de sinnliga ledtrådarna i bild och material.

Hotet från samtiden – doft och kroppslig reaktion

Det första jag hör är fragment av en lugn melodislinga som letar sig upp från mellersta etagen. Det är Annika von Hausswolfs ljudkonstverk Depths som specialbeställts till just denna utställning. Verket hörs lite svagt även på översta etagen, där jag befinner mig, och tillsammans med det lågmälda sorlet från övriga besökares röster skapas en atmosfär av nyfikenhet i rummet. Den första utställningsdelen "Hotet från samtiden" behandlar teman som teknologi, makt, politiska dystopier och miljöhot. Som en vakt vid ingången står Antony Gormleys ångestfyllda människofigur Utlopp (1983) lätt hukande med hoppressade knän och armarna krampaktigt tryckta mot bröstet. Anspänningen är tydlig - och smittsam - med ett lätt tryck över bröstet går jag vidare.

Längre in i lokalen möter jag Hannaleena Heiskas Rachael #3 (2012), ett porträtt av en av de humanoida robotarna – replikanterna - från filmen Bladerunner. Teknologi och innovation som potentiellt hot mot mänskligheten – ett välkänt tema i film och litteratur. Målningen porträtterar Rachael med rosa frisyr och illröd mun. Regn och kanske tårar har smetat ut mascaran, hon blickar ut i fjärran med mörka skuggor rinnande ned över kinderna. Vita penseldrag sveper över ansiktet och skapar rörelse i bilden tillsammans med frisyrens rosa vågor. Den perfekta ytan löses upp och spolas bort – precis som drömmen om det fulländade teknologiska samhället. Det visuella rör vid något bortom synen – jag förnimmer fukten i bilden, den kyliga känslan av blöt asfalt, smaken av metallisk regnluft.

Lena Svedberg serverar en annan skräckvision i Tunnelbanefolket (1971), en folkmassa, pådriven av polis som trycks tillbaka med kravallstaket, batonger och hundar. Collagetekniken bidrar till känslan av trängsel, röra och osäkerhet – bildytan fylls av rädda ansikten och plågade blickar. Bildens klaustrofobiska trängsel väcker en lukt av svett, rädsla och blod. Ett lätt illamående smyger sig på och jag måste ta ett steg tillbaka. Motsatt effekt får Hariton Pushwagners (Terje Brofos) verk Jobkill (1988), ett krigsmaskineri som rusar ut ur bilden, rakt emot oss i full fart. Rad efter rad av stridsflyg och missiler, tanks och marscherande soldater på led. Stiliserade skelett täcker varje ledig yta, ett dödens horror vacui som reducerar kropparna till dekor. Potentiellt överväldigande, särskilt med tanke på omvärldsläget, men jag känner mig oväntat oberörd. Det är alltför elegant, kapprustningen reduceras till ett grafiskt mönster som inte riktigt lyckas tränga igenom det visuella.

Miljöhoten representeras på denna etage av videon For those yet to be av Nastja Säde Rönkkö (2016-18). Konstnären står på hotade platser som drabbats av smältande isar och stigande vattennivåer i den globala uppvärmningens spår. Hon håller upp plakat för att ge röst åt miljön. "Collapsed open wound" utropar en av skyltarna. Det enda som hörs är passande nog Annika von Hausswolffs Depths från våningen nedanför. Det subtila ljudlandskapet smälter samman med bilderna och skapar en känsla av stillhet. Vi betraktar i tystnad, medan bilderna rullar förbi som en sorgesång över en värld i förändring. 

Gudarnas vrede – taktilitet och ljudlandskap

Utställningens mellanvåning fokuserar på mytiska och religiösa föreställning om apokalypsen – döden, domedagen och undergången skildrade i olja och grafik. Vanitasstilleben och grinande dödskallar sätter temat. Mitt i lokalen står en skimrande skulptur på ett kantigt svart podium. Ett silverfärgat klot kröner ett smalare skaft, täckt av amöbaformade utväxter som tycks klättra upp mot det runda silverklotet. Skulpturen, Oracle (2004) av Jone Kvie kan ses som ett varningstecken. De sjukligt lila och gröna utväxterna ger en krypande känsla av smitta och förruttnelse som hotar det perfekta, blanka klotet. I utställningens inramning blir bilden av det hotade jordklotet närmast övertydlig. Trots Oracles iögonenfallande glans och placering är det emellertid en annan skulptur som fångar mig i denna del av utställningen. Längre in i rummet kravlar en oformlig hög av bleka varelser över golvet. De är trinda och hårlösa med kultingliknande kroppar och utdragna, mullvadsaktiga trynen. Skulpturen heter Trunk (2004) och konstnären är Anastasia Ax. De öronlösa varelserna bökar och kravlar över varandra i ett symbiotiskt famlande. Fascinerad föreställer jag mig deras snörvlande grymtanden och hur kropparna hasar över golvet. Deras mjukt vaxartade skinn är påträngande taktilt, jag frestas att röra vid ytan men hejdas av symbolen på väggen, den överkorsade handen som påminner: Rör ej, vi är på museum.

Längs in i lokalen finns ett mindre utrymme, ett avskilt, lite hemligt rum där Anna von Hausswolfs ljudverk Depths fyller lokalen med ett svävande ljudlandskap. I det avgränsade rummet hänger grafik, detaljrika bilder som kräver noggrant betraktande. Ljudverket skapar en lugn, nästan sakral atmosfär som inbjuder till just detta. Ljudet är inte musik, snarare stämningsskapande klanger som varierar mellan ljus och mörker. De väver en suggestiv ljudmiljö som sänker det bitvis hetsiga tempot utanför grafikrummet. Grafiken, ur museets samlingar, visar fantasifullt obehagliga visualiseringar av syndaflod, död och undergång. Här anas definitivt både rök och svavelångor, för att inte tala om doften av blod och andra kroppsvätskor. De fallande, överdrivet muskulösa manskropparna av Cornelis Cornelisz van Haarlem (1588) virvlar genom luftmassorna. Bilderna svindlar – den obönhörliga kraschlandningen är sekunder bort och känns i hela kroppen. Omtumlad lämnar jag grafiken och vilar en stund framför Ferdinand Hodlers De levnadströtta (c. 1892), fem slokande herrar på rad som alla utstrålar rofylld livsleda, innan jag tar mig ned till den sista etagen.

Vid ruinens brant – smak och taktila spår

På nedre plan, samsas Cajsa von Ziepels högljutt postapokalyptiska framtidsskildring à la Mad Max med betydligt mer nedtonade verk med naturen som tema. von Ziepels skulptur Formula X (2021) är specialbeställd till utställningen. En höggravid kvinna sitter tillbakalutad i ett fullastat terrängfordon. Sladdmärkena på golvet visar att fordonet har körts i cirklar, över sushibitar som ligger utsmetade i oljefläckar på golvet. De färgglada bitarna av lax och ris mot de mörka fläckarna på golvytan är en grotesk kontrast – förstörd lyxmat som vittnar om överkonsumtionens slutpunkt. I munnen dyker ett smakminne upp: den feta, smältande känslan av rå sushilax blandat med en oljig, bränd bismak. Civilisationskollaps i en enda tugga.

Ett annat verk som kan upplevas ut ett smakperspektiv är Kim Simonssons skulptur Savoj hydda (2023) porträtterande en luden ärtgrön flicka som mediterar utanför sin bostad i ett urgröpt kålhuvud. Elsa Beskow möter manga i en fantasyinspirerad och oerhört taktil skulptur där den sammetsliknande ytan tycks längta efter beröring. Den lilla flickan sitter i skräddarställning på marken, hon blickar fundersamt ut i fjärran med händerna vilande på knäna. Verket handlar förstås om skydd och i dessa orostider går tankarna omedelbart till prepping, beredskapslager och matförsörjning. Kålhuvudet blir dubbelt skydd: gömställe och föda. Det meditativa tempot blir en läkande motvikt mot Formula Xs destruktiva hets. Kålens doft och smak – jordig, nötig – framträder som en tyst motståndshandling och ett löfte om överlevnad.

På salens bortre vägg hänger Inka och Niklas Lindegårds fotografiska Familjeporträtt IX (2018), där tre självlysande människor framträder ur skogslandskapet. Det är en svindlande vacker bild, full av magi vid första ögonkastet men ett krypande obehag antyder snart att ljuset är radioaktiv strålning och att människorna är klädda i heltäckande skyddsdräkter. Magin blir till katastrof och fotot förvandlas till ett hot. Här är det snarare avsaknaden av sensoriska intryck som skapar den obehagliga stämningen av smygande doftlös och ljudlös livsfara.

En avslutning som sitter kvar i kroppen

Mitt besök avslutas med ett verk med mångsensoriska kvaliteter genom bild, ljud, rörelse och balans. Videoverket Epokhe (The Last Sixth of the Final Hour) (2017) projiceras i ett mörkt grottliknande utrymme, mitt i utställningen men ändå avskilt. Verket är ljudsatt och det är en suggestiv upplevelse att stiga in i grottan och svepas med av helheten. Ljudet mullrar i magen, de grå ismassorna rör sig fram och tillbaka i rytmisk rörelse som får mig att svaja i ett ögonblick av obalans. Bergen kollapsar i ett inferno av rök och eld och undergången känns i hela kroppen. Verket sammanfattar utställningens sinnliga kraft: en sensorisk helhetsupplevelse som gör upplevelsen påtaglig. När jag lämnar utställningen bär jag med mig en dov resonans i bröstkorgen.

Utställningen är ett forskningsbaserat samarbete med Riksbankens Jubileumsfond, en del i satsningen RJ Konst och Kultur som vill göra forskning inom humaniora och samhällsvetenskap tillgänglig för en bredare publik. En genomarbetat katalog med forskningstexter finns att tillgå – jag rekommenderar den varmt, det ger ett bredare perspektiv på utställningen och visar konstens kommunikativa kraft genom historien.

Så, vad har jag lärt mig? Apokalypsen har många ansikten som väcker doft- och smaksensationer i sinnliga möten med konsten, om vi vill. Ljud och rörelse är omedelbart atmosfärsskapande och engagerar kroppen utan större ansträngning men genom inlevelsefull beskrivning med fokus på upplevelsen - ekfras på konstvetarspråk – kan mötet med konsten också bli både smakrik och doftande. Om vi låter konsten tala till alla sinnen blir det en upplevelse som stannar kvar långt efter att vi lämnat museet.

Viveka Kjellmer

Lästips

Arvidsson, Kristoffer, Red. (2024) Apokalyps. Från yttersta domen till klimathot, Appell förlag.

Bacci, Francesca & Melcher, David, Eds. (2013) Art & the Senses, Oxford university Press.

Classen, Constance (2017) Museum of the Senses. Experiencing Art and Collections, Bloomsbury.

Di Bello, Patricia & Koureas, Gabriel (2010) Art, History and the Senses, Ashgate.

Heywood, Ian, ed. (2017) Sensory Arts and Design, Bloomsbury.

Hunter-Crawley, Heather & O'Brien, Erica, Eds. (2019) The Multi-Sensory Image from Antiquity to the Renaissance, Routledge.

Levent, Nina & Pascual-Leone, Alvaro, Eds. (2014) The Multisensory Museum: Cross-Diciplinary Perspectives on Touch, Sound, Smell, Memory, and Space, Rowman & Littlefield.

Foto: Viveka Kjellmer