#2 Review: Äta scenografi: Bobby Fischer bor i Pasadena på Folkteatern.
Scenografipatrullen upplever Bobby Fischer bor i Pasadena av Lars Norén, i regi av Frida Röhl, på Folkteatern i Göteborg (5/1, 2025). I vanlig ordning skriver vi från ett scenografiskt, det vill säga mångsinnligt och rumsligt perspektiv.
Uppsättningen bygger på ett ovanligt grepp: pjäsens tema, den borgerliga familjens sönderfall kombineras med avancerad matkonst. Publiken betalar för och bjuds på en avsmakningsmeny signerad stjärnkocken Gustav Knutsson från Restaurang Bhoga.
Vi blir placerade vid ett stort bord, medan andra sitter i en gradäng eller i stolar längs väggarna. Den ena läckra munsbiten efter den andra bärs in medan den psykologiska spänningen i rummet tätnar. När alla sinnen engageras genom kroppslig närhet, ord, ljud, musik, mat, dofter, och dryck, skapas en annorlunda möjlighet att delta i - till skillnad från att iaktta på distans - dramats faser och fasor.
Interaktion mellan skådespelare, publik, köksaktörer och rum är både påtaglig och komplex. Varje servering är ett scenografiskt och koreografisk genomtänkt moment som ibland verkar spela med i händelserna i den Norénska familjen. Men lika ofta gör mat-teatern och dess aktörer något annat, som engagerar på ett sätt som verkar enkelt och självklart, men som också har ett stort betydelsedjup. Servicen är vänlig och uppmärksam, de balanserar det som ska delas ut på brickor, vi väntar på vår tur att få påfyllning i glasen. Utan tvekan får detta hjärnan att vila lite från Noréntraumat som spelas fram, och det är precis då som den infama familjeuppgörelsen passar på att tränga sig in i oss. Vi anstränger oss inte. Det bara händer.
Charlotta Nylund står träffsäkert för scenografi och kostym. Modern i lila sammetskostym och uppsatt hår dominerar första akten. Hennes tillkämpade glättighet och eleganta yta krackelerar i takt med att den strama håruppsättningen raseras. Hela rummet matchar den dominanta modern, genom att väggarna är täckta med lila draperier. Kanske är det en Östermalmsvåning vi befinner oss i? Men inte bara, för rummet är också sakralt, inte bara genom den liturgiska kopplingen till lila, det vill säga ångerns och botens färg, utan också genom ljussättningen, signerad Carina Backman. När natten djupnar sänks en rad stearinljus ned över spelplatsen. En i servicen tänder ljusen. Det blir vackert, rofyllt en liten stund. Associationerna går till finkrogen, men också till religiösa rum, eller till de där rummen där människor sitter i cirkel och delar psykiskt lidande och missbruk. Kvävande kan det bli. Historiskt sett har kyrkan liknats vid en stor kvinnokropp, och kanske befinner vi oss i en lila livmoder. Under spelets gång kommer det fram att dotterns barn har dött; kanske dog det av följderna av alkoholförgiftning i moderlivet. Det är onekligen ett reningsbad vi deltar i.
En rätt består av ultratunna potatisoblater. Vi slukar denna läckerhet, och det är först efteråt vi börjar tänka att vi begår en Norénsk nattvardsceremoni. Sedan kom en uppfriskande fiskrätt, sachimi på taggmakrill. Denna symbol för frälsaren slinker ned, och vissa delar av hjärnan blir helt upptagna av smaksensationen. Men fisken är också en uråldrig kulturell symbol som tar sig in i våra kroppar.
Köket som befinner sig i fonden är både restaurangutrustning och en ceremoniell plats. Två kockar, eller ceremonimästare, arbetar där, genom hela föreställningen. Gång på gång tar sig aromer ut i rummet, och både omfamnar och liksom kysser publiken genom att lösa upp gränsen mellan inre och yttre omständigheter. Inte rökelse, utan doften av stekt mjölkko fyller rummet. Kött finns i dramatexten också. Vi äter inte bara kokropp, utan också Noréns text- och ordkropp. Det som sker genom det mångsinnliga ätandet är att dramats olika skeenden saktas ned, tar sig in i våra medvetanden och kroppar på ett annat sätt än det gör när vi bara ser och hör ett skådespel från en teatersalong.
Vin, när vi kommer till rödvinet är det Noréns blod vi delar. Viner och alkoholfria drycker är utvalda för att samspela med maten och de sceniska skeendena. Enligt Scenografipatrullens erfarenhet denna kväll var det ett bättre val att hålla sig nykter – som pjäsens alkoholiserade dotter borde ha gjort men absolut inte gjorde. De fruktdrycker som serveras är genomgående smakrika och intressanta. Vinet, däremot, tycks fylla en annan funktion, i stil med en bitter kalk. Efter en rad mer eller mindre smakmässigt bleka viner med hög syra, följt av en ciderliknande dryck med alltför utpräglad jästsmak, finner en av oss (den med vinpaketet) att den obehagliga stämningen i rummet avspeglas i glasen. Tydligast, kanske, i det vita, lätt mousserande vin som inleder måltiden – just när stämningen i den nyss hemkomna familjen är på ytan festlig, men under ytan bubblar syrliga kommentarer och genomgående bitterhet. En stressande känsla av att behöva dricka upp vinerna i snabb takt för att det snart skall fyllas på något nytt i samma glas bidrar till olusten.
När morgonen gryr dras de lila draperierna isär och ett lika brutalt som glåmigt ljus tränger in i nattens ångestboning och gör allt ännu sorgligare. Det avslutande kaffet med vispat gräddvaniljskum lägger sig som ett befriande lent täcke över våra smaklökar när familjen äntligen har lämnat rummet. För det är så vi gör: när något är bortom hopp hemskt, då tar vi en kopp kaffe. Håller i koppen, lever vidare, trots att det känns helt omöjligt.
Skådespelarnas kroppsliga närvaro och aktioner kryper under skinnet och ned i magen på oss i publiken - så känns det i alla fall för oss två. Mat-teatern blir en scenografisk komponent som gör att vi minns det vi upplevt på starka, närvarande sätt.
Det här är ingen vanlig recension, som levereras direkt efter premiären, utan en text vars syfte är att hjälpa oss att minnas en scenografisk händelse genom att nedteckna upplevelsen och analysera den.
Viveka Kjellmer (kostym och dryck) & Astrid von Rosen (scenografisk händelse och mat)
Foto: Mats Bäcker
